Filosofisk praxis i vården

Richard Levi, MD PhD, Professor, leg. läkare och medlem i SSFP:s advisory board skriver här om Filosofisk praxis i vården:

Sjukvård ska bedrivas baserat på ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Sedan 1980-talet ska hälso- och sjukvården genomsyras inte bara av ett naturvetenskapligt, utan också av ett humanistiskt synsätt. Detta borde vara oproblematiskt – i teorin – men är i praktiken ofta svårt. I själva verket genomsyrar denna spänning – mellan objektivt och subjektivt, mellan naturvetenskap och humanism, mellan psykiskt lidande som symtom på biologisk sjukdom och som symtom på ett sjukt samhälle eller intolerans mot dem som är annorlunda – hela hälso- och sjukvården.

Personligen har jag mött detta i den kliniska vardag som neurologi och rehabiliteringsmedicin bjuder. Inom dessa specialiteter överstiger antalet personer ”som har goda skäl att må (psykiskt) dåligt” vida det som gäller inom exempelvis psykiatrin, där det kanske är vanligare att må dåligt utan goda skäl. Oaktat detta saknas skarpa avgränsningar mellan friskt och sjukt, mellan hälsa och ohälsa, mellan lidande som livsvillkor och lidande som sjukdomsmanifestation.

Sedan snart två decennier har jag och olika konstellationer av medarbetare (inte minst min vän och kollega docent Claes Hultling) experimenterat med att använda filosofi och filosofer inom vård och rehabilitering. Vi har träffat och lärt oss av flera av de världsledande namnen inom filosofisk praxis. Och vi har tillämpat metoder och tankegångar i vår praktiska yrkesverksamhet.

Mycket enkelt uttryckt kan vår inställning förstås ungefär så här:

Allvarliga skador och sjukdomar har alltid en existentiell valör. De hotar vår trygghet, självkänsla, självbild, sociala ställning …, ja, bokstavligen våra liv. Att reagera på dessa är inte uttryck för psykisk sjukdom. Tvärtom visar dessa reaktioner på en autenticitet, en ”äkthet” inför de utmaningar man ställs inför. Dessa ”existensrupturen” är, för att tala med den tyske filosofen Martin Heidegger (1889–1976), en ”fakticitet” – något faktiskt som vi måste förhålla oss till.

Långt ifrån alla av oss är filosofer till vardags, tvärtom. Men de flesta av oss blir i perioder filosofer, då livet och verkligheten är hotande. Att i en sådan situation få möjlighet att – om man vill - diskutera saker som ”människovärde”, ”skuld”, ”skam”, ”livskvalitet” och mycket mer, kan enligt vår erfarenhet vara ”terapeutiskt” i vid bemärkelse. Även praktiska beslut som personen behöver ta ställning till, kan göras mer välgrundade i en filosofiskt präglad dialog.

Filosofisk praxis i hälso- och sjukvård kan och vill aldrig ersätta etablerade terapier, men kan vara ett värdefullt komplement, som ”therapy for the sane”.

Richard Levi