Filosofisk praxis i skolan

Filosofisk praxis kan användas tillsammans med flera snarlika metoder i skolan. Ett samlingsnamn för de olika metoderna är Eftertänksam dialog. Metoderna är effektiva sätt att filosofera i klassrummet, det vill säga

  • att samarbeta genom att tänka tillsammans
  • att lyssna aktivt och kreativt
  • att tänka kritiskt.

Philosophy for Children (P4C) är en metod som utvecklades av Matthew Lipman på i USA på 1970-talet och som riktar sig mot barn från 4-årsåldern upp till 18 år. P4C har införts i skolan i flera länder, bland annat i Australien, och fokuserar på kritiskt tänkande och filosofiska verktyg. Metoden har vidareutvecklats i olika varianter och kan nu sägas ingå som del i ett bredare begrepp: Philosophy with Children, PwC.

Sokratiska samtal har sina rötter i svensk folkbildningstradition i början på 1900-talet, med företrädare som Hans Larsson och Oscar Olsson, och riktar sig till samma åldersgrupp som P4C och PwC. Det sokratiska samtalet utgår från ett underlag, såsom en bild eller en text, och deltagarna analyserar och granskar utforskande och kritiskt de idéer som finns i underlaget. Metoden praktiseras i flera länder, utöver Sverige bland annat i USA, och fokuserar på dialog om grundläggande filosofiska idéer och hur dessa ska värderas.

Deliberativa samtal har sina rötter hos John Dewey i USA och Jürgen Habermas i Tyskland under 1900-talet och riktar sig främst mot barn från mellanstadieåldern och uppåt. Metoden används bland annat i demokratifostran och värdegrundsarbete. Det deliberativa samtalet är ett öppet samtal utifrån en frågeställning och saknar metodiska steg. Dialogen är utforskande och kritiskt granskande.

Alla eftertänksamma dialoger innebär att elever i grupp utforskar begrepp, idéer eller värderingar tillsammans med en samtalsledare. Man använder ofta rekvisita och utgår ifrån en gemensam upplevelse, exempelvis en bild eller en berättelse.

Ragnar Ohlsson, som bland annat utvärderat P4C-metoden på uppdrag av Skolöverstyrelsen/Skolverket, och Liza Haglund är pionjärer i Sverige för filosofi med barn. Ann S. Pihlgren (se i listan över Praktiserande medlemmar) har i flera år bedrivit verksamheter och skrivit böcker och en doktorsavhandling om eftertänksam dialog, med sokratiska samtal i fokus. Tomas Englund har skrivit om deliberativa samtal, bland annat för Skolverket.

Värdet av gemensamma filosofiska undersökningar med elever finns på flera plan. Det är dels en övning i att tänka kritiskt, dels en övning i socialt samspel, där man övar på att uttrycka sig så att andra förstår och lyssna på andra utan att döma. Det är också en övning i att använda språket, genom att man definierar begrepp eller utforskar idéer.

Förutom dessa möjliga värden kan filosoferande med barn och ungdomar vara ett verktyg för individen att utforska sig själv och skapa sin identitet, genom klassiska filosofiska frågor som: Vad är rättvisa? Vem bör straffas och varför? Vad är ett samhälle? Hur bör vi agera mot varandra? Detta ger eleverna möjlighet att intressera sig för och på ett djupare plan förstå samhället, naturen och sig själva.

Sammantaget är filosoferande med barn och ungdomar något som bör bidra till att upprätthålla och förstärka demokratiska processer som yttrandefrihet, argumentationsanalys och kritiskt tänkande. Det är också den uppfattning som Unesco, FN:s organ för utbildning, vetenskap och kultur, har. Unesco publicerade 2007 en rapport (Philosophy: a school of freedom) i vilken man slår fast att filosofi med barn är värdefullt, och rapporten avslutas med en rekommendation till medlemsländerna att införa utbildningar på masternivå för att frambringa kompetenta samtalsledare ute i skolorna.

I filmen ”Filosofiska samtal – undersöka tillsammans” berättar förskollärare och lärare från grundskolan om erfarenheter av att arbeta med filosofiska samtal.

Fler länkar

Läs & Skrivportalen. Att planera och leda en eftertänksam dialog

Jakten på det demokratiska klassrummet

Sokratiskt samtal med årskurs 1–3 från Freinetskolan Mimer, Norrtälje, om barnboken Det glada lejonet av Louise Fatio.