Existentiell psykoterapi möter filosofisk praxis - några reflektioner från medlemsträffen mellan SEPT och SSFP av Adam Wallenberg 

Fredagen den 12:e maj hade SEPT och SSFP sin första gemensamma medlemsträff i WHY's fina lokal på rödabergsgatan 3 i Stockholm. Inbjudna var Elisabeth Serrander (existentiell psykoterapeut, tidigare ordförande för Sällskapet för Existentiell Psykoterapi, SEPT) och Sebastian Rehnman (filosof och filosofisk praktiker i Svenska Sällskapet för Filosofisk Praxis, SSFP) till ett samtal om det som förenar och skiljer respektive praktik från varandra. Det unika med medlemsträffen var även att just medlemmar från båda föreningarna kunde mötas och lära känna varandra, mingla och förstå vad bättre vad ET och FP är genom frågor som:

* På vilket sätt är existentiell psykoterapi "filosofisk" jämfört med andra former av psykoterapi
* Hur fungerar enskilda samtal hos en filosof sk "filosofisk praxis"? 
* Vilka likheter och skillnader kan vi tillsammans upptäcka och hur kan vi komplettera varandra
* Hur kan man förhålla sig till det "terapeutiska" och "behandlande" på olika sätt?

Som styrelsemedlem i både SEPT och SSFP sedan 2015 har jag haft förmånen att på nära håll utforska vad dessa fält väcker för frågor och problem. Det kändes som ett viktigt första möte just för att visa på mångfalden av praktiker som arbetar filosofiskt och existentiellt på olika sätt och låta dessa världar få mötas. 

Väldigt kortfattat bygger ET (existentiell psykoterapi) på en fenomenologisk och existensfilosofisk bas, där man i samtal utforskar grundläggande existentiella teman så som frihet, mening, död, autenticitet, osv. Inom FP (filosofisk praxis) arbetar man inte bara i enskilda filosofiska samtal utan även med barn och unga t ex i skolan eller i offentliga miljöer så som på bibliotek och på museum och man kan t ex arbeta utifrån metoder som sokratisk dialog men undviker terapeutiska och behandlande inslag. 

Likheter och skillnader är ett enormt stort område som jag märke under kvällen och tål att tänkas vidare på men jag vill ändå försöka dela mina personliga reflektioner. Värdet med att vara i utforskandet som har ett värde i sig (praxis) som inte får styras av mål och resultat (poesis) verkar betonas i båda fälten även om det kan göras på olika sätt. Eftersom det är en stor skillnad på akademisk filosofi och filosofisk praxis eller existentiell psykoterapi är det kanske just den praktiska kunskapen i ET och FP i att skapa en genuin dialog som avgör när det filosofiska kan upptäckas, alstras och fördjupas. En filosofisk praktiker kan givetvis ej arbeta terapeutiskt (även om samtalen kan ha terapeutiska effekter). En existentiell psykoterapeut kan utifrån den rika existentensfilosofiska horisonten även arbeta terapeutiskt när det behövs även om det inte alltid är just vad klienten kanske just behöver. Ibland är det kanske en brist på undersökande av t ex mening som skapat en depression. ET går in i det mest fundamentala kring att vara människa och mycket visar på att genom att arbeta med klientens relation till dessa teman ökar sin existentiella hållbarhet. Istället för att bara hjälpa tillfälligt med olika symptom gå till roten. Idag använder många praktiker begreppet "existentiellt" men kan mena väldigt olika saker. Inom ET är det just existentiell filosofi man har djup kompetens inom, medan en filosofisk praktiker möjligtvis kan ha en bredare horisont som inte styrs av vissa perspektiv och filosofer. Fördelen med ET respektive FP för gästen är givetvis svår att sätta fingret på, varför går man till den ena och inte den andra? Samtidigt, så ligger det i just det fenomenologiska (som man speciellt inom ET och ibland inom FP utgår från) att låta samtalet färgas av klientens autonomi eller gästens egen livsvärld och inte låta den förvrängas av filosofen eller den existentiella psykoterapeuten. Det intressanta tänker jag är att förstå hur vi kan komplettera och stödja varandra eftersom både ET och FP i grund och botten handlar om filosofisk praktik i dialog. Vi tror att filosofisk dialog är viktigt och behövs i samhället.

Frågan som väcks i mig är vad är då det gemensamt filosofiska i respektive praktik? Är det att tala om livets "stora frågor", på ett filosofiskt, utforskande sätt? NÄR blir det då filosofiskt? Vilka kriterier ska uppfyllas och vem avgör att eller när dialogen är filosofisk? Kanske är det när vi vågar utmana oss själva och stanna kvar i en okänd terräng som t ex berör ett begrepp eller en fråga på djupet? Men vilka är då byggstenarna för att filosofera? Är det argument, logisk skärpa, klarhet, perspektivrikedom, öppenhet, subjektivitet, objektivitet, kritiskt eller kreativt tänkande? Att bli medveten över sina värderingar, vad det är att vara människa och att leva eller kanske just att upptäcka och möta vidden av det okända? Att ställa filosofiska frågor och reflektera vidare i en undersökande gemenskap? Måste man använda sig av filosofiska metoder så som t ex hermeneutik, fenomenologi eller sokratisk dialog? Och beroende på om vi utgår från en kontinental eller analytisk tradition (som i sig är mångfacetterade) hur färgar det samtalet filosofiskt, så som dess kriterier, karaktär och värde på gott och ont? Kanske kan detta bli ett spännande tema för ännu en gemensam medlemsträff i framtiden?

Som vi märkte under kvällen är dessa frågor sannerligen komplexa och kanske var det just värdet av självdistans genom att kritiskt i dialog definiera och problematisera sin egen praktik och upptäcka nya frågor något som jag tog med mig från denna intressanta kväll. Med lite självdistans och nya frågor kan man ibland komma varandra nära i förståelsen.

Låt dialogen fortsätta!

/Adam Wallenberg
Filosofisk praktiker och konstpedagog på Moderna Museet

Här kan ni läsa mer om Elisabeth och Sebastian: 
Elisabeth Serrander är Legitimerad existentiell psykoterapeut. Hon är även handledare, universitets adjunkt och författare. Före detta ordförande i SEPT. Läs mer om Elisabeth Serrander på elisabeth-serrander.se.

Sebastian Rehnman är godkänd filosofisk praktiker av Svenska sällskapet för filosofisk praxis, professor i filosofi på Universitetet i Stavanger, adjungerad professor i religionsfilosofi på VID vitenskapelige høgskole, docent vid Uppsala universitet och D.Phil. från University of Oxford. Hans samtalspraktik är baserad i Göteborg och här är hemsidan: dialogos.co.