Tre frågor till Sebastian Rehnman

Hallå där Sebastian Rehnman,

varför arbetar du med filosofisk praxis?
Jag arbetar med filosofisk praxis för att jag önskar hjälpa mig själv och andra att leva väl. På livets väg har filosofin hjälpt mig att möta utmaningar och jag hoppas kunna bistå andra på samma sätt. Jag tycker att det fina med filosofisk praxis är att vi inte blir objekt för en diagnos, utan att vår sak – tankar, känslor, behov, intressen, problem, o.s.v. – blir subjekt för en gemensam undersökning. I dialogen försöker jag som filosof att lyssna uppmärksamt och ställa fördjupande frågor, så att jag stärker den andres egen tankeförmåga och stimulerar till kritisk och systematisk reflektion inför det han eller hon står i på livets väg. Som filosof vill jag slå följe med den andre en bit på färden och göra gemensamma upptäckter. Det är nog svaret på varför jag jobbar med filosofisk praxis. Eller med Ludwig Wittgensteins ord: ”Att arbeta med filosofi, är egentligen att arbeta med sig själv. Med ens egen uppfattning. Med hur man ser tingen. Och vad man begär av dem.”

Vad inspirerar dig i ditt arbete med filosofi?
På ett sätt är svaret på den här frågan detsamma som svaret på den förra: jag blir inspirerad när jag upplever att samtalsgästen och jag befinner oss i en gemensam undersökning av något som är angeläget för honom eller henne, och vi fördjupar vår förståelse av oss själva. På ett annat sätt är svaret att den djupa och systematiska reflektionen kring livsfrågorna inspirerar mig. På livets väg undertrycker vi ofta många av våra viktigaste frågor för att kunna hantera vardagsrutinerna. Då blir ”svaren” bara att ”göra som alla andra” eller ”flyta med strömmen.” Men frågorna kvarstår: ”Vem är jag? Vart är jag på väg? Var befinner jag mig? Var kommer jag ifrån? Vad bör jag göra?” Dock är det svårt att finna svar på dessa frågor. Därför är samtal med någon som är övad i att undersöka existentiella och etiska spörsmål det bästa sättet att förhålla sig till sig själv och komma till sig själv. Att försöka vara en sådan samtalspartner inspirerar mig. På ett tredje sätt är svaret att den antika filosofins livsvägledning (psychagogia) kring tankar och känslor inspirerar mig. Jag inspireras t.ex. av Sokrates frågande hållning, av Aristoteles syn att det mänskliga goda är socialt självförverkligande (eudaimonia) och av stoikernas konkreta tillvägagångssätt att öva ett filosofiskt liv. 

Vilken filosofisk fråga intresserar dig mest?
Kanske varför jag intresserar mig för alltför många frågor! Skämt åsido, är det förmodligen frågorna ”Hur skall jag leva?" och ”Varför finns det någonting istället för ingenting?” som intresserar mig mest. Det tycks nämligen vara genom språket som jag kan uttrycka mitt förhållande till mig själv, till mina möjligheter, till andra, till min situation, o.s.v. Genom detta språkliga förhållande till mig själv tycks jag också få frihet, men därmed följer också existentiella och etiska frågor om vem jag är och vad jag gör med min frihet i mina omständigheter. Detta leder mig i sin tur till att erinra mig vad Wittgenstein skriver: ”Det mystiska är inte hur världen är, utan att den är.” 

Sebastian Rehnman, Praktiserande filosof

Sebastian Rehnman, Praktiserande filosof