MÄNNISKA I VÅR TID

Om det att samla godispapper, evigt liv, Tinders tvetydiga algoritmer, konsten att lida och om hur det aldrig är tanken som räknas.

Årets filosofifestival i Stockholm lockade för första gången fler intressenter än det fanns platser och Svenska Unescorådets Kerstin Lundman etablerade en framtida sanning: har man gjort något tre gånger i sträck så har man gjort det i mannaminne. Filosofifestivalen har från och med nu ”alltid” funnits. 

Det första samtalet leddes av docent och lektor i filosofi Kalle Grill som tillsammans med logoterapeuten Marketta Simons och teologidoktor och prästen Cecilia Melder funderade kring temat mening-livskvalitet i vår tid? Frågan om godispapperets möjliga bidrag till livskvalité och meningsskapande synliggjorde Marketta och Cecilias skilda uppfattningar. Kalles mycket skickligt ställda fråga ´kan det att samla godispapper vara meningsfullt? födde därför de intressantaste argumenten. Till åhörarnas fniss svarade Marketta ja under förutsättning att det ger njutning medan Cecilia menade att meningsskapande system ska vara funktionella och att mening skapas i resurser som kan användas när något drabbar en. Med denna argumentation tvekade hon inför godispapprets meningsfullhet som del av en existentiell hälsa. Varför människor sannerligen inte kommer att finna mening i godispapper enligt Cecilia handlade om papprets brist på resurs i tanke, känsla och handling. Medan Cecilia ställde krav på meningens hållbarhet såsom avgörande för livskvalitén verkade Markettas inställning snarast bottna i en mycket relativ och temporär njutningsidé vilket speglade deras olika utgångspunkter; att forska om existentiell hälsa på global nivå mot att praktisera logoterapi på personlig nivå.

De som ville fördjupa sig i mening kunde därefter gå på Ann Lagerströms workshop på samma tema medan det andra samtalet tog vid, lett av mig, i dialog med psykologen och doktoranden Elisabeth Åström och filosofiforskaren Sara Packalén under temat tid- psykologiska och filosofiska perspektiv. Det blev ett samtal om identitet, dess kontinuitet över tid, om tidsuppfattning, om tidens riktning och om döden. Elisabeths upptäckt att personer med psykisk ohälsa som ofta beskriver sitt förhållande till tid som om den vore ”ur synk” bevisligen inte har sämre tidsuppfattning än andra, väckte tankar kring tidsoptimisternas möjligheter till psykologisk bortförklaring. Men Saras presentation av filosofen Derek Parfit och hans inflytelserika argument om personlig identitet över tid, förde istället tankarna till psykologin bakom dåliga relationer. Hans argument utgick ifrån antagandet att vi inte är identiska över tid, alltså att mitt framtida jag inte är densamma som mitt nutida. Givet att målet för människan är att maximera välståndet för mänskligheten i allmänhet, ville Derek logiskt bevisa att möjligheten att påverka framtiden är större om vi påverkar våra framtida jag än om vi försöker påverka andra människor. Så, om vi instämmer i antagandet att framtidens välstånd bör maximeras, är det oss själva vi först och främst bör påverka, inte andras beteenden.  Livets ändlighet såsom omöjligt att påverka uttryckte Sara däremot en uppriktig ångest inför. Med en oförståelse för de som påstår att evigt liv skulle leda till meningslöshet, svarade hon att döden inte alls gav henne mening och att evigt liv var ett mycket bättre alternativ. Skulle du vilja leva för evigt? frågade jag sedan Elisabeth varpå hon svarade nej och samtalet avslutades. 

De som ville fördjupa sig i tid kunde därefter gå på Sofia Wrangsjös workshop på samma tema medan det tredje samtalet tog vid, lett av filosofipedagogen Jonathan Clinton, i dialog med filosofiforskaren vid Institutet för framtidsstudier Karim Jebari under temat teknologi- människa, maskin och agens. Trots forskarnas befarande att Artificiell Intelligens en dag kan komma att lösa kunskapsöverföringskoden och genom självmedvetenhet överträffa människans intelligens, verkade Karim synnerligen säker på att antropomorfiseringen av maskiner är missvisande och att hans lite skämtsamma påståendet att ”termostaten har en mycket begränsad världsuppfattning” faktiskt är sant. Då Jonathan vände blicken mot samhällets mottagande av teknologiska framsteg och undrade hur mycket vi kommer att acceptera, visade Karim på svårigheten i att acceptera nya teknologiska fakta med ytterligare en komisk formulering av Sveriges ”kulturella fobi för radioaktivitet”. Han menade att trots att vi vet att radioaktivitet kan hjälpa vid bekämpandet utav skadedjur i jordbruket har vi länge haft en kulturell fobi för radioaktivitet. Vi verkar helt enkelt inte acceptera den som ett positivt verktyg till framgång. I motsats till fobi avslutades samtalet i sociala medier som vår tids mest avancerade och accepterade teknologiska framgång.  Frågan om varför vi använder oss av sociala medier trots att det gör oss olyckliga ställde Karim på sin spets då han bjöd in åhörarna att fundera kring dejting-appen Tinders algoritmer. Då Tinders affärsidé inte rimligtvis är att utplåna sig själv, dvs att faktiskt matcha personer som sedan lever tillsammans för resten av sina liv, menade Karim att algoritmerna för det som utgör Tinders AI måste vara att matcha ihop ”fel” människor. Går vi mot ett mer ensamt samhälle? Frågade Jonathan. Jag vet inte. Kanske. Det är farhågan. Svarade Karim. Så lämnades åhörarna i en smärre dystopi.    

Därefter höll Ann S. Pihlgren en workshop om teknologi medan det fjärde samtalet tog vid, lett av sjukgymnasten Malin Sallstedt i dialog med professor vid Centrum för praktisk kunskap Fredrik Svenaeus under temat lidande- medicinska diagnoser i vår tid. Att bota lidandet är ett missförstånd, menade Fredrik, och något som hänger ihop med hur vi har kommit att handskas med lidandet. Det existentiella lidande är en fundamental del av att vara människa och något som vi inte bör bota. Frågan om hur det kommer sig att vi blivit så mycket mer sjuka var därför besvarad genom en redogörelse för hur vi snarare lider på ett annat vis idag. På ett mer ”veteskapligt” vis, enligt boken Homo patologicus. Trots att psykiatrins nya diagnoser gett namn på vårt lidande till den grad att den blivit identitetsskapande, lyfte Fredrik fram en viktig aspekt av det psykologiska lidandet, nämligen att det endast grundar sig på inringandet utav olika typer av beteenden som vi (samhället) inte accepterar. Psykiatrin gör inga kliniska tester. Antagandet att psykologiska diagnoser speglar funktionsfel i kroppen är en frestande slutledning men ett mycket förenklat hierarkiskt system. Han menade därför att bemötandet utav vår tids lidande förutsätter en korrekt klassificering av detsamma. Med en hypotetisk situation där vi framställt mediciner som lyckas reducera psykiskt lidande men där detta lidande är förorsakat av politiska problem, gav han åhörarna ett moraliskt dilemma eller en relativt retorisk fråga om huruvida detta är ett fördelaktigt sätt att handskas med lidande. Här framträdde en tydlig problematik i det att endast ”bota” det psykiska lidandets symptom utan att gå till problemets rötter. Men vid vidare eftertanke kanske vi i själva verkat står inför detta hypotetiska scenario i formen av en verklig situation: inför den antidepressiva medicinens intag och dess förmåga att bota individers psykiska symptom som därför förhindrar möjligheten att se de politiska problemen bakom ett samhälle i vilken en tredjedel lider av depression och ångest. Ett sådant samhälle lurar oss att tro att vi kan kräva att inte behöva lida. Svaret på om vi blivit sämre på att tåla eller om vi lider mer, framstod efter samtalet uppenbart.

De som ville fördjupa sig i lidande kunde därefter gå på Jan Anderssons workshop på samma tema. Filosofiprofessor Folke Tersman och professor i molekylär onkologi Stefan Einhorn höll tillsammans det sista samtalet under temat människa i vår tid. Det blev en dialog kring frågan hur vi bör leva våra liv. Stefan målade upp tre framtidsscenarion; mänsklig utplåning, en fortsatt lunk eller paradiset. Om mänsklig utplåning skulle vara fallet, är det verkligen är en stor tragedi? frågade Folke. Är det faktum att vissa personer som skulle ha funnits inte kommer att födas en tragedi? Är det faktum att människan inte kommer kunna realisera alla känslor som vi är kapabla till en tragedi? Är det faktum att det inte kommer vara just människan som gör detta en tragedi? Till dessa frågor gavs inga svar. Med fokus riktat mot människan i vår tid, oavsett sannolikheten av en framtida undergång, ledde Folke istället in dialogen på våra handlingar och vilka bakomliggande principer dessa bör ha. Här ville han dela upp frågan i åtminstone två nivåer, en politisk och en individuell varpå han menade att dagens individuella förvirring över hur vi bör leva våra liv bottnar i att vi gärna blandar ihop dem. På den politiska nivån finns det anledning att rationellt och utilitaristiskt kalkylera fram en effektiv altruism medan denna princip kan ha motsatt effekt på en individuell nivå. Argumentet byggde på att ett rationaliserande av moraliska ställningstaganden på individnivå tenderar att leda till att vi inte gör någonting alls. Att principiellt vara emot att ge pengar till en tiggare med anledning av att det inte är en hållbar lösning, tenderar att skapa ett känslokallt samhälle utan medmänsklig empati. Risken är alltså att det rationella utilitaristiska tänkandet undantränger känslomässigt handlande av empati och sympati, menade Folke och jag är beredd att hålla med. Kanske är en sådan uppdelning av individuell känslomässig empati och politiskt känslokallt rationaliserande fördelaktig. Så hur ska vi leva våra liv då? för Stefan verkade svaret inte vidare svårformulerat. Under förutsättningen att det inte är tanken som räknas krävs det nämligen tre konkreta handlingar: goda relationer, ge till andra och utförandet utav meningsfulla sysslor, för ”i en värld utan visdom överlever ingen” avslutande han samtalet, Folke instämde och publiken applåderade.  

Ellen Jacobsson