Broar

Jag deltar i ”guided imagery” med Michael Noah Weiss. Uppgiften är att vi i den aktiva avslappningen ska finna varsitt konstverk, och genom detta få associationer som kan bidra till att definiera konferensens fråga: ”What is the art of philosophizing?”

Jag blundar och hamnar snabbt i en sorts park. Det är lite dunkelt och djup växtlighet. Fuktigt där i dunkelt. Lite hemligt. Det är i kanten av en park där träden växer bakom som en fond. Något sticker upp lite diagonalt ur jorden, täckt av frodig grön mossa. Det är lite som en stubbe som lutar, eller ett bortglömt föremål. En tunna eller kruka som förlorat sin botten? En stor snäcka? Formen är till hälften naturlig, till hälften fabricerad. När jag tittar in från sidan finns där en öppning med ett kompakt mörker. Det är som att titta in i en pigmentfylld ihålig skulptur av Anish Kapoor eller uppleva optiska effekter i ett konstruerat rum av James Turrell. Det enda som är säkert är öppningen men även den är mjuk, diffust kantad av mossa. Efter en stund framträder små asiatiska välvda broar, tunna och skimrande ljusblå, som leder mellan öppningen och det omgivande gräset.

Vi diskuterar min ”bild” i en mindre grupp. Jag säger att jag upplevde formen/föremålet som en sorts källa. Den är på gränsen till att vara övertydlig som symbol men ändå stark. Konturlös, gränslös. Broarna både leder till den öppna källan och ut från den. Någon säger att broarna är artefakter, av människan konstruerade. Jag inser att broarna är sköra. Någon frågar om det går att gå vid sidan av dem. Vi diskuterar olika typer av broar – om det kunde vara naturliga broar, fallna träd? Vad skulle det säga om konstverket? Vi gör en liknelse till hur koncept kan sägas vara broar, kopplingar mellan föremål och tankar. Och hur man kan återbygga (det förkroppsligade samtalets) broar genom dialog och med hjälp av begrepp och gester. Men vad skulle en bro med ett hål betyda? En murken bräda? En bro med sårbarheter, tystnader? Avgrund. Några nämner filosofer som använder bilden av broar, t.ex. Heidegger och Sokrates. Broar som förutsätter bärande bankar. Vi talar också om förundran visavi en kritisk attityd/hållning. Och inte bara hur förundran kan drivas av nyfikenhet, utan att det också finns kritisk nyfikenhet. Någon säger att förundran kan vara ett sätt att belysa något. Kanske var förundran just det ledljus som lät mig upptäcka detta udda, skuggade föremål och plats i parken? Och en kritisk nyfikenhet som gör att jag nu reflekterar? Distinktionen mellan dessa modus är artificiell men ändå är den spännande att begrunda.

Vi beskrev intentionen med gruppens samtal som ett sätt att avtäcka (unveil) konstverket och dess möjliga betydelser för konsten att filosofera. Efter konferensen undrar jag om unveil är ett passande ord – att dra undan slöjor, lager. Låta något stå klarare. Jag dras till detta samtidigt som det diffusa är ett grundvillkor. En bro i dimma framträder när jag skriver. Det finns en fara i denna bild. Det är en mycket stor bro. Över farleder, motorvägar. De poetiska broar som jag förnam hör mer till de japanska trädgårdarna och den engelska parkens oregelbundna stigar. Broar i tanken och det prövande samtalets vindlingar.

Åsa Andersson 2016-06‐17