Klee och Aguéli - filosofisk dialog om konst

Ivan Aguéli Morgonrodnad

I Klee/Aguéli på Moderna Museet möter vi två konstnärer och deras relation till andlighet, filosofin och måleriet. Utställningen består av 86 målningar och teckningar där likheter och skillnader mellan de båda konstnärerna lyfts fram både i utställningen och i en nyproducerad skrift om ett brett urval av relevanta essäer om bland annat skapande, filosofi, drömmar, andlighet och lek. Det är en liten utställning om livets och konstens metafysiska kvalitéer. Ivan Aguéli fann inspiration i mystik och naturen ”den fjärden dimensionen”. Hos Paul Klees konst finner vi ”en annan tänkbar värld” i leken, abstraktionen och friheten. Båda konstnärerna skapade med blicken hela tiden förankrad i det jordsliga och såg där samtidigt det andliga.

Under våren förra året startade jag den filosofipedagogiska verksamheten för barn och ungdomar mellan 4 och 19 år på Moderna Museet. Parallellt skapade jag även konstprojektet ”Konstmuseet som Katedral”. I det senare projektet möttes 14 deltagare i åldern 19-25 på Moderna Museet två gånger i månaden för att filosofera utifrån konsten. Varje månad valde de ett existentiellt tema t ex autenticitet, skuld och ansvar, identitet och tidslighet. Båda dessa projekt bygger på fenomenologi och hermeneutik men även existentiell filosofi och neo-sokratisk dialog. Vi transkriberade våra samtal som man kan läsa på projektets hemsida.

Vad filosoferar man då om med barn och ungdomar i mötet med konsten? Först och främst är det frågor och ämnen som är nära deras livsvärld, det som är viktigt att beröra och det som väcks i mötet med konsten. Min ambition är att i filosofiska samtal ska något stå på spel. Filosofiska frågor som väcks i utställningen kan ha en existentiell, andlig och metafysisk natur. Vad är det verkliga? När är vi fria - i våra drömmar, vår fantasi eller lek? Vad gör konsten och kreativiteten med oss och varför? Vad är andlighet? Barnen och ungdomarna får själva skapa en fråga som vi genomgående arbetar med, eller så har jag en bank av frågor som man kan ställa framför verken. Att filosofera med sina klasskamrater i grupp är en utmaning och något ovant för de flesta. När jag filosoferar med barn och ungdomar vill jag skapa en växelverkan mellan konsten och filosoferandet utan att något går förlorat. Tänkande och upplevelse förstärker varandra och filosofin behöver inte enbart handla om logisk argumentation. Man kan ställa nya frågor och skapa ett djup i de begrepp vi berör, genom att vrida och vända på vad de har för värde för oss, vad de betyder och varför. Tänkandet som berör livet. Jag tror även här att den filosoferande akten handlar om en förståelse snarare än teoretisk kunskapsbildning, en slags närhet snarare än om distans, kanske en sådan närhet som vi kan se i Ivan Aguélis konst. Givetvis behövs både en närhet och distans för att filosofera, det samspelet kan man närma sig fenomenologiskt och läsa mer om i Michel Henrys texter om konstnären Vasilij Kandinskij. Vi skapar i den filosofiska dialogen en ’undersökande gemenskap’ tillsammans och jag försöker hjälpa till att skapa ett flöde eller en spänningskraft där ett utbyte och en rörlighet kan ske kring deltagarnas tänkande och föreställningar.

Ivan Aguéli – den immateriella blicken för det vardagliga

Vem var Ivan Aguéli? Han föddes i Sala 1869 och omkom tragiskt 1917 i en tågolycka i Barcelona. I Aguélis verk finner vi en värld av sufism, islam, resande, anarkism, mysticism (t ex Swedenborg) som gestaltas i dialog mellan konsten och livet. Några begrepp som jag väljer att stanna kvar vid hos Aguéli är kontakt, natur, liv, immanens och närhet. Det är begrepp som på olika sätt berörts av filosoferna Martin Heidegger, Michel Henry och Friedrich Nietzsche.

Det immateriella återkommer naturligt hos Aguéli. För mig uppstår i mötet med de små, post-impressionistiska, vardagliga landskapen en immateriell blick. Sanden, träden och himlen. Samtidigt infinner sig en stillhet i mötet med dessa enkla motiv. Att konsten frammanar något i oss, ett själstillstånd, ett möte med något bortom det vardagliga eller kanske just en blick som möter det vardagliga på ett mer intimt sätt. Detta tror jag många har upplevt. Den senare Martin Heidegger menar att konsten och poesin kan visa oss en form av sanning (grek: aletheia), en öppning mot det okända som visar sig för oss. Att låta detta ske tänker jag innebär att man närmar sig det filosofiska inte bara med tanken utan även med sinnet och kroppen. Det är alltså olika former av aktivitet och passivitet på en och samma gång, att vara delaktig och mottaglig i både upplevelsen och aktiv i lyssnande och tänkande. Den åskådningsformen, ett förfrämligande, går även att applicera på omvärlden så det vardagliga  kan förvandlas till något som kanske redan finns där att skapa eller ta emot. På det sättet ser jag hur länken mellan liv-konst-filosofi blir synlig och något mer än bara ”tänkande”.

Att filosofera är att röra sig, det handlar i dialogen att finna en rytm, rörlighet, känslighet. I sammanhanget kan nämnas fenomenologin ”tillbaka till tingen själva!” men även Kants estetiska idéer om en nästan filosofisk känslighet eller en åskådningsform. Jag ser i filosofin en intim relation mellan fantasi, blick, tänkande och affektivitet. Tänkande är inte bara tänkande, här finns både en immaterialitet och materialitet. Att filosofera är att vara i dialog med det okända. Att förkroppsliga en förståelse genom ett poetiskt ”förstörelse-skapande”. Att ge tänkandet liv och försöka nyansera verkligheten snarare än att försöka gripa tag i den. Den inter-subjektiva sammanflätningen av förståelsehorisonter som uppstår i en filosofisk dialog på museet handlar även om kontaktyta. Är det vad Aguéli med sin blick förmedlar i mötet med naturen? I sufismen genomströmmar livet allt och man lägger vikt vid en närhet och kärleksförklaring till Guds immanens. Denna stämning kan anas i Aguélis landskap.

Paul Klee – om leken och förundran som filosofisk stämning

Paul Klee (1879-1940) var förutom konstnär även verksam som konstkritiker och lärare vid arkitekt- och konstskolan Bauhaus. Hos Klee handlade det om att utforska själva skapandeakten som ren konstutövning, en modern konst intimt förbunden med livet, leken och fantasin. Klee har med sin abstraktion och lek nära till filosofisk dialog.

I Så talade Zarathustra, talar Nietzsche om själens tre metamorfoser: kamelen, lejonet och barnet. Här är barnet, eller dess anda, en ny början, ett heligt ja till livet. Även Platon och Aristoteles säger att all sann filosofi börjar i förundran. Dessa filosofer hade trots stora filosofiska skillnader en respekt för ett kreativt tänkande som uppstår ur förundran. Kanske är det denna förundran som Aguéli och Klee alstrar när de skapar och kanske finns den kraften även där för oss i deras konst? Martin Heidegger talar även om stämningar. Jag skulle vilja påstå att en grundläggande filosofisk stämning är förundran.

I den filosofiska dialogen vill jag undvika för stor vikt vid självmedvetenhet utan snarare närma mig förundran, leken och ett kollektivt, transpersonellt relaterande. Att leka gör så du tappar tid och rum, men du är samtidigt öppen i förundran, koncentrerad, kreativ. Den stämningen tror jag är viktig för filosofiska samtal, snarare än meta-blicken som kan bli för distanserad eller ”utzoomad”. När jag filosoferar med barn och ungdomar vill jag skapa denna stämning i dialogen och i mötet med konsten. Mikhail Epstein talar i en artikel i tidsskriften Philosophy Now om ”filosofiska känslor” och ”mind-mood”. Han menar att tankarna aldrig uppstår ur ett vakuum, de är länkade med känslor. Epstein nämner i sammanhanget filosofer så som Sankt Augustinus, Montaigne, Kierkegaard, Emerson, Nietzsche och Marcel. Deras filosofi benämner han som ’lyrisk filosofi’ just för att den utgår från individens ”mind-mood” filosoferande som drar mer mot poesin. Den portugisiske forskaren i neurologi, Antonio Damasio, skriver i sin bok ”Descartes Error” om den stora problematik som uppstår när vi tror oss kunna separera tanke och känsla.

När konstnären Joseph Beuys i sitt nu legendariska performance verk ”how to explain pictures to a dead hare” från 1965 täcker sitt huvud med honung kan det ses som en symbol för visdom, solen och återfödelse. Men även för tänkandet. Kanske kan vi göra tänkandet levande genom filosofisk dialog – men det finns hela tiden en risk att döda tänkandet! Låt filosoferandet i dialogen också få handla om det vardagliga, som samtidigt kan visa sig vara djupt metafysiskt och andligt.

Paul Klee, Tiermermonument (1938)

Utställningen Klee/Aguéli pågår mellan 16/1-24/4 på Moderna Museet i Stockholm.

20/2 öppnar även utställningen Livet Självt, en annan filosofisk utställning som samlar konstnärer och texter kring temat vad livet är.

Läs mer om projektet Konstmuseet som Katedral här www.amon-art.se

Besök www.modernamuseet.se för att läsa mer om filosofivisningar- och workshops.

/Adam Wallenberg
Vice ordförande SSFP