Ann Lagerström reflekterar över mötet med Gunilla Bergström

Den avslutande programpunkten på årets firande av Världsfilosofidagen i Stockholm var ett samtal på scen mellan Ann Lagerström och Gunilla Bergström under titeln "Platon och Alfons Åberg". Här ger Ann Lagerström sin bild av samtalet.

Författaren och illustratören Gunilla Bergströms pappa gillade att filosofera. Han gav dottern kluriga saker att fundera på och kanske är alla böckerna hon skrivit om Alfons fortsättningen på den där dialogen. 

Alfons, pojken som från början var 4, men idag har flytande ålder och i realiteten fyller 45 nästa år. Han som bor med sin pappa, och någonstans har en mamma, och som till och från säger ”Jag ska bara …”. 26 böcker har det blivit och där i berättelserna kan man se kommentarer till sådant som Platons Grotta, Sartres frihetslängtan och Camus funderingar kring det meningsfulla med det till synes meningslösa.

Vi talar alldeles för länge i telefonen Gunilla och jag inför framträdandet på Filosofifestivalen. Vi har för roligt. Tankarna hoppar fram och tillbaka. Stort blir smått och smått blir stort. Gunilla är en oväntad samtalspartner. När man förväntar sig medhåll säger hon: Nej. När man väntar sig motstånd kommer en komplettering som får frågan att förflytta sig.

På scenen där i ABF-huset återkommer hon hela tiden till ett ord som kan förklara hennes fria tänkande: Nyfikenhet. Barnets förmåga till nyfikenhet. Den hyllar hon. De vuxnas förlorade nyfikenhet och fasta former och föreställningar oroar henne. Det finns inget likhetstecken mellan vuxen och inskränkt, hävdar hon, även om det verkar som om många tror det. Nog bordet det vara tvärtom: Ju vuxnare, desto öppnare. Eller som Alfons och hans kompis frågar sig i Alfons med styrke-säcken när de betraktar en klunga vuxna på väg någonstans: 
”Är de egentligen vuxna?" 
"Eller bara långa?”

Böckerna, samvaron med Alfons, utforskandet tillsammans med honom, är en möjlighet för henne att se något nytt. Hon spanar hela tiden, berättar hon. Det finns så mycket att upptäcka bara genom att åka tunnelbana. Hon spanar, sparar, skapar och delar med sig. Som i den mest filosofiska av de alla: Hur långt når Alfons? i vilken den unge filosofen funderar över vem han är? (För övrigt en av hennes egna favoritböcker.) Han står där i lägenheten (som du kan placera var du vill, enligt Gunilla, varför inte i ett kvarter eller en förort nära dig), ”lite rund och kort”, gnager på ett äpple och frågar sig om han verkligen bara är det där stadiga ”fordralet” som bär hans namn.

Och så börjar han utforskandet, filosoferandet, som filosofen Karl Jaspers skulle ha kallat det, för att upptäcka fenomenet Alfons begränsningar och utsträckning. Ja, hur är det med spottet, värmen, handen som nyss rörde hans axel, blåtiran och minnena. Tillhör de Alfons, eller har de ett eget liv oberoende av honom?

Nej, nu får ni inte veta mer, Hur långt når Alfons? är läsnings för både små och stora, och en skola för den som vill lära sig prov-tänka och ny-fundera. Skriver hon på en ny bok? Hon håller på, säger hon, men ju äldre hon blir desto viktigare blir innehållet. Har hon verkligen något att tillföra. Något som inte är sagt? Något i hennes nyfikenhetsarkiv som kan nå och väcka andra?

"Vi får väl se", säger hon, ”vi får väl se."
 
Ann Lagerström

Ann är journalisten och författaren som på senare tid studerat existentiell filosofi och psykologi. Hon leder existentiella samtalsgrupper för de som vill fundera över vad det är att vara människa och startat EXI Institutet för existentiell praktik Och mer om Gunilla kan ni läsa på alfons.se eller hos Rabén & Sjögren, förlaget som ger ut Gunillas böcker.

Gunilla Bergström och Ann Lagerström på Filosofifestivalen, efter sitt uppskattade samtal på scen.

Gunilla Bergström och Ann Lagerström på Filosofifestivalen, efter sitt uppskattade samtal på scen.