Världsfilosofidagen i Stockholm 2016 – betraktelse av Erica Jonvallen

Häromveckan var det dags för Filosofifestival, arrangerad av SSFP i samarbete med bl a Svenska Unescorådet, tidskriften Modern Filosofi och ABF. Festivalen uppmärksammar Världsfilosofidagen, eller World Philosophy Day, som äger rum tredje torsdagen i november varje år och instiftades 2005 av Unesco. Det är fint på många sätt – inte minst ordet: filosofifestival.

Jag tänkte under kvällen på de olika bidragen, föreläsningarna och workshopparna och jag tänkte på alla som tänkte, och delade tankar med varandra.

Och jag tänkte, som oftast, på skolan. Filosofi med barn och unga var i fokus denna gång och festivalen bjöd på ett ganska brett program. Tre utgångspunkter (minst!) fanns när det gällde filosofi i skolan – filosofi som ämne, filosofi som arbetssätt och filosofi som profil och röd tråd på förskolor och skolor.

Eric Gustafsson, ordförande i filosofilärarnas förening Sophia, gav en bild av filosofiämnet som alldeles för litet och outnyttjat. Och det är inte svårt att instämma när filosofi som ämne är obligatoriskt på bara 2 av 18 program i gymnasieskolan. Vi uppmuntrades att gå upp på barrikaderna och kämpa för filosofins potential i skolan och elevers möjligheter att få ta del av den.

Ann S Pihlgren, forskningsledare på Ignite Research Institute, berättade om ”Sokratiska samtal för att fördjupa sitt och andras tänkande om allt!”. Hon var försiktigt tveksam till barrikaderna för egen del och menade att det också går att smyga in filosofin.

Vi fick också höra om arbetet och ambitionen med de förskolor och den grundskola, som heter Filosofiska, grundade av Dick Holmgren. (”Där vill vi jobba” sa några lärare!),

Samtidigt pågick workshops i ett annat rum och en blivande lärarstudent lyste som en sol och sa att ”såna samtal ska jag ha med mina elever!”

Kanske är det känslan av att det skapas en slags närvarande rumskänsla som är är så lockande. Ett rum i rummet där det som undersöks är det deltagarna faktiskt tänker – inte enbart, eller ensi första hand, det som har bestämts utifrån mål eller planerade resultat. Känslan infinner sig ofta ganska snabbt och på festivalen tror jag många av de som lyssnade på Ann S Pihlgren tala om sokratiska samtal upplevde detta när de bjöds in att tänka kring bilden av fotbollsspelaren Zidanes uppmärksammade skallning av Matterazzi - utifrån frågan vem av de två som gjorde mest fel. På bara några minuter och genom några röster i rummet blev också en del grundläggande moralfilosofiska principer synliga och den egna spontana känslan för vem som hade mest fel mindre självklar.

Jag har fortsatt att tänka på det arbete med filosofi i skolan som pågår och på orden som används. Och på det ord som under hösten nämnts allt oftare i skoldebatten – ordet kvalitet.

Det är ett litet ord som verkar så oförargligt. Det viktiga i skolan är kvalitet, säger man och det är svårt att säga emot.

Men alltför sällan, nästan aldrig i debatten, ställs frågan om vad man menar med kvalitet i sammanhanget. Något oftare verkar frågan om vem som ska garantera kvaliteten ställas. Och på det svarar man att vi redan har en skolinspektion. Tänk om de som deltar i debatten skulle ta och läsa nämnda skolinspektions rapport om skolornas arbete med demokrati och värdegrund:

Framförallt genomförs sådana inslag, exempelvis prövande samtal samt kritisk reflektion och analys, om och när de förekommer, sällan med tillräcklig varaktighet och/eller på en för eleverna tillräckligt intellektuellt utmanande nivå.

(…)

Enligt Skolinspektionens bedömning behöver eleverna bland annat i högre grad träna abstrakt och kritiskt tänkande, där undervisningserfarenheter kopplas till praktisk handling och samtidigt regelbundet lyfts i prövande och filosofiska samtal.

 Om fler tog till sig av detta skulle kanske ordet kvalitet kunna växa – så till den grad att det också skulle leda till en förståelse för behovet av filosofi.

Erica Jonvallen