Världsfilosofidagen i Göteborg 2016 – anteckningar från en medarrangör

”Världsfilosofidagen uppmärksammas på Unescos initiativ den tredje torsdagen i november varje år sedan 2005”, introducerade moderatorn. ”Unesco menar att, ’filosofi är en disciplin som uppmuntrar till kritiskt och självständigt tänkande och har förmågan att bidra till bättre förståelse om världen, samt förespråka tolerans och fred’.”

Fred och tolerans, och en förståelse om världen. Men också en förståelse för en själv – för vad det innebär att vara människa, och vad det innebär att vara just jag. Världsfilosofidagen 2016 i Göteborg handlade om VÄNSKAP.

Vad är ’en god vän’? Kan jag vara en?

Vi började med några kortare föreläsningar – 10-15 minuter styck. Först ut var Sebastian Rehnman, filosofiprofessor på universitetet i Stavanger, och filosofisk praktiker i Göteborg. Sebastian pratade om vänskapsbegreppet hos Aristoteles. Tre typer kom upp: nöjesvännen, nyttovännen och den karaktärsdanande vännen.

Det blev bra. Man ska alltid ha med en gammal grek. Och de där tre väntyperna dök upp flera gånger till under kvällen.

Warren Graham kunde inte komma – han behövde hastigt resa bort. Warren skulle ha pratat bland annat om Nietzsche, som ju blev ovän med Wagner och skrev mycket om det. Otroligt intressant, och en viktig del av ämnet. Till nästa event – oavsett tema! - ska vi se till att baka in Warrens presentation på något sätt. (Ha koll på eventinbjudan i inboxen.) 

Direkt efter Sebastian kom Petra Andersson, som forskar i filosofi på Göteborgs Universitet. Petra pratade om vänskap och kön, och olika sätt att förhålla sig till möjligheter och omöjligheter, myter och verklighet. Varför skrivs det så lite om vänskap? Gör män saker tillsammans, medan kvinnor sitter mitt emot varandra och pratar om känslor? Inte alltid och inte bara, är det minsta man kan konkludera.

(Själsfrändeskap som detta, menade Michel de Montaigne när hans bästa vän Étienne de la Boétie dog, förekommer max en gång vart 300:e år. Det var 1563, FYI.)

David läste en text om vänskap. En text om att skriva en text som skulle framföras på en världsfilosofidag på temat vänskap … Om vänskapsfunderingar medan man cyklar tvärs genom stan för att sätta upp tapeter hemma hos C. Om hur en vän kan förstå och sammanfatta sådant om mig som jag själv inte ser. Om hur fattig en redogörelse av ”vänskap” blir utan slika dimensioner.

Efter idel applåder och blombuketter blev det scenbyte och dags för ”sokratiskt panelsamtal”; ett koncept framtaget särskilt för sådana här kvällar. ”Sokratisk dialog” är en samtalsform som utvecklades av den tyske filosofen Leonard Nelson i början av 1920-talet. Det går ut på att en grupp på ca 5-15 personer via det självupplevda närmar sig svaret på en allmängiltig fråga , t.ex. ”Vad är frihet?”, ”Vad är rättvisa?”. Sokratiska dialoger varar mellan 2 timmar och 3 veckor. Ikväll skulle vi ha tre personer på scen, och siktade på att klara av saken på mindre än en timma. (Och det gjorde vi!)

I panelen satt Ida Hallgren, doktorand i filosofi, psykolog, och filosofisk praktiker på Rent-A-Philosopher. Bredvid henne satt Joshua Bronson, filosofisk praktiker på Bronson Consulting, och Ludvig Lindelöf, präst i Svenska Kyrkan. Frågan de fått i uppgift att jobba med var just ”Vad är ’en god vän’?”

Panelen skulle alltså gå från det självupplevda till det allmängiltiga. De började med att var och en berättade en personlig historia. Så valdes en av dem att utgå ifrån – det blev Idas berättelse om en situation i somras när hon, nödgad av hunger och allmän Weltschmerz, bidragit till att en nära vän fått vänta och leta efter henne lite väl länge. Vännen var arg när de sågs. Moderatorn vid anteckningsblocket på scenen döpte berättelsen till ”Det dåliga samvetet”, och noterade därefter stickord och meningar allteftersom panelen fördjupade sig i vad för slags insikter om god vänskap berättelsen kunde ge. ”Säger ifrån direkt (om det är berättigat)”. ”Kan hantera ens fulare/mer skamfyllda sanningar.”  

Det var oerhört effektivt. Det var så mycket allmängiltigt och väsentligt som kom fram – och så snabbt. 

(Efteråt hade en besökare gett feedback: ”Fler sokratiska panelsamtal. Olika teman. Gärna regelbundet”. Aj-aj, kapten! Med nöje.) 

Sokrates sa, hursomhelst, att man inte ska söka vänskap för att bli lyckligare – även om man kanske blir det på köpet – utan för att leva större, sannare liv. I en vän ser man ett ”annat jag” på ett sätt som gör det möjligt att upptäcka sig själv. Jag kan se begränsningarna i sånt som jag tar för givet och tror på. Karaktärsbrister … Mina svagheter, mitt temperament. Med vänner handlar det mycket om dygd: vänner kan ta fram det bästa i varandra. (Till skillnad från en pojkvän, som kan ta fram det värsta i en, så att säga.)

Det är ju skillnad på folk och folk. Vänner är särskilt bra folk. Särskilt beundransvärda. Vänskap är som att läsa en annan, och bli läst själv. En svår vän kan lära en nåt – som en svår bok. Men en vän är också någon man kan vara tyst med, brukar man ju säga. Nån man kan göra ingenting med.

Annars tycker vänner om att prata. Om sånt man varit med om tillsammans, spekulationer om framtiden, möjliga vägar. Om vad man känner; man undersöker tvetydigheter och oklarheter. I samtalets gemensamhet är man ändå alltid separat. Så det kan gå flera år utan att vänner hörs av, men när de ska fånga upp tråden igen, så är den där.

Vänner tittar inte bara varandra i ögonen … Vänner tittar åt samma håll.

Miriam van der Valk