Filosofiska och andra samtal

Det finns mycket klokt skrivet om samtal inom filosofisk praxis. Här tar jag mig friheten att skriva om filosofiska samtal helt utifrån mitt eget tänk, utan de referenser som säkerligen hade kunnat berika texten.

Jag tänker att vi för många olika sorters samtal. Ofta är syftet med ett samtal väldigt praktiskt, på ett direkt och uppenbart vis. Vi ber om information och får den, eller vi genomför någon sorts transaktion - som att be om en offert eller bara få veta hur mycket vi ska betala i butiken. Professionella samtal har i regel denna praktiska funktion - vi planerar och genomför olika produktiva verksamheter. Att filosofera tillsammans har inte denna direkta praktiska funktion, även om syftet mycket väl kan vara praktiskt i en vidare mening - vi kan tala om hur vi bör leva.

Jag tänker mig att filosofiska samtal gärna får vara undersökande, och jag vill kontrastera denna typ av samtal mot två andra typer som inte heller är direkt praktiska. Alla tre typer av samtal är samtal som kan föras mellan vänner, på fritiden. De två andra typerna är inkännande samtal och associerande samtal. Samtalsyperna kan också ses som olika funktioner som ett samtal kan ha, där dessa kan kombineras i ett och samma samtal men också kan renodlas mer eller mindre.

I ett inkännande samtal fokuserar den som lyssnar på den som talar, på hela människan: Hennes närvaro i rummet, hennes kroppsspråk och tonläge, hennes känslotillstånd. Uppmärksamheten är snarare på den talande än på det som sägs. Blicken riktas ofta mot den talandes ögon. Detta är en form av samtal som jag tror att vi ofta söker och som vi skulle må bra av att få mer av. Vi får ofta uppmärksamhet bara i små doser, innan vi blir avbrutna av andras prat eller av att den andras uppmärksamhet av andra skäl tar slut.

I ett associerande samtal är fokus på det som sägs snarare än på den som talar. Det som sägs används som inspiration för att komma på något ytterligare att säga. Den ena säger något som får den andre att tänka på något som den andre då säger och så vidare. Många sociala samtal har starka inslag av denna typ av association: Jag berättar om min faster som rest till Australien, du kommer att tänka på din moster som varit i Kina, osv. Vissa intellektuella samtal har också denna karaktär: Den ene för fram en teori eller hypotes, den andra tar detta som utgångspunkt för att formulera en egen teori eller hypotes, eller påminner sig något citat eller uttryck, o.s.v.

I ett undersökande samtal är fokus liksom vid ett associerande samtal på det som sägs snarare än på den som talar, men det som sägs tas emot och vårdas på närmast inkännande vis, snarare än att användas som material för egna vidare associationer. Vid en undersökning har vi nämligen någon sorts mål med samtalet - vi vill besvara en fråga eller ta ställning till ett påstående. Målet kan förändras under samtalets gång, men vi vill blir klokare och vi tänker oss att vi blir det genom att vi båda, eller alla, bidrar till undersökningen.

Alla tre samtalsformer har motsvarigheter i enskild aktivitet: Jag kan vara inkännande för mig själv genom att betrakta och vara i mina egna känslor. Jag kan associera för mig själv genom att dagdrömma eller låta tanken vandra. Jag kan undersöka någonting för mig själv genom att tänka noggrant och metodiskt. De två första typerna går ganska lätt att utvidga till dialog mellan fler personer. Även om det sällan sker är det enkelt att ge en person och hennes känslor sin fulla uppmärksamhet. Det är också enkelt att använda en annans ord och tankar som inspiration för fria associationer. Att undersöka en fråga eller ett påstående tillsammans kräver å andra sidan ett mer sofistikerat samarbete.

Om du och jag ska undersöka någonting tillsammans, en fråga eller ett påstående, så måste jag förstå vad du säger och jag måste försäkra mig om att du förstår vad jag säger. Bara då kan undersökningen bli gemensam. Jag måste därför uttrycka mig klart och tydligt, jag måste vara beredda att förklara vad jag menar, och jag måste vara öppen för att du tänker annorlunda och för att detta annorlunda tänkande får ta plats i undersökningen.

Ett filosofiskt samtal mår ofta bra av ett visst mått av association och kreativitet. Men om vi ska tränga lite djupare in i något tema så krävs det också undersökning. Vi kan undersöka en fråga var för sig och skicka associationer och information emellan oss i en sorts bredvid-lek för vuxna. Men vi kan också ta emot och inkorporera den andras tänkande i vårt eget och därmed låta själva undersökningen bli gemensam.

Så tänker jag om filosofiska samtal. Hur tänker du?